dikt om snö #3

vårat eget paradis bär ett ljud av muller
vackert drönsorl
i vårat vinterland
vi ligger alltid ned, du och jag
I mina drömmar står aldrig folk

vi behöver aldrig mera stå
i vårat vita fält jag ser framför mig
med skira färger
och alldeles för tunn luft
är
det nästan som att vi är döda

men hand i hand i snötäcket
leendes mot varandra

är vi så levande två människor kan vara
men vad vet jag om det