den deprimerade slöjstjärten

prolog

Det här är en dikt om en deprimerad slöjstjärt.
En slöjstjärt är som en guldfisk, fast morfad. den är avlad på missbildningar
på guldfiskar.
Därav kan dom lätt bli sjuka.
Jag hade två slöjstjärtar.
Bappelsin, gubbjävel och Majakovski (the russian futurist)
idag kommer bappelsin att dö
hans simmblåsa är infekterad och buken uppsvälld som på ett biafrabarn.

En amerikansk proffesor har sagt att man kan bota den sjukdom som Bappelsin har genom att mata fisken med upptinade ärtor.
Bappelsin älskade sina ärtor och blev gladare och piggare när han fick dom.
men bara i korta stunder.
Nu har det gått så långt att Bappelsin inte kan simma
så idag kommer Bappelsin simma till fiskhimlen.
Samma proffesor som sa det där om ärtorna har även kommit fram till en smärtfri avlivning av fiskar.
Nu ligger han i en egen skål med rent fräscht vatten, lite ärtrester och väntar på att få somna in.
När Bappelsin fick flytta till sin nya skål blev Majakovski ensam.

Och det är Majakovski som den här dikten handlar om.

den deprimerade slöjstjärten

Majakovski har alltid varit en livlig fisk
om än lite blyg ibland
och lite aggresiv ibland
han brukar simma som en haj
och attackera växterna som en piraya
han gillar att simma upp och sen ner igen synkroniserat till popmusik
samtidigt som han gapar med munnen
och att leka följa john efter mitt finger

Jag tror även att han var lite kär i Bappelsin
för han brukade stryka sin fena mot bappelsins mage
och han hade en tendens till att följa efter bappelsin
och sniffa honom i stjärten.

Nu är Majakovski ensam
snart är Bappelsin död

och Majakovski ligger stilla under en växt
med magen vilad mot en rund sten
och aldrig har jag sett honom så sorgsen
ibland simmar han runt lite
sniffar på botten
äter lite växter
men hur kul är det det när man är ensam
ingen att simma runt med
bråka om maten med
och om inte skålen var så full av vatten
är jag säker på att man skulle se Majakovskis tårar.

epilog

Bappelsin fick senare samma kväll komma tillbaka till skålen
efter att ha gjort vissa mindre framsteg som fick oss att inte ge upp hoppet
om hans liv.
Så fort han dök ner i skålen simmade Majakovski glatt men en aning oroligt fram till honom
och jag är säker på att han gav Bappelsin en liten puss.

Två dagar senare somnade Bappelsin in helt av sig själv.